nattet -

Kärleken finns.

Fast den där kärleken jag vill ha. Den existerar inte riktigt i mitt liv.

Den känns mest som luft. Svävar runt omkring mig men jag kan aldrig greppa den.

Det finns dom som jag älskar och dom är nära mitt hjärta.

Men när du är i ett mellanting och står stadigt på jorden, då är det svårt att älska som mest.

Det är just när mörkret slår dig och du ramlar, eller lyfts upp mot himlen och du svävar som du kan känna kärlek som starkast.

Så just nu har jag nästan glömt bort hur det känns och hur det är.

Men jag har hopp.

Det var längesen jag skrev något här på bloggen och det kan vara för att jag egentligen inte har haft något vettigt att säga.

Men nu börjar det klia i fingrarna och huvudet är nära på att explodera.

Ni vet tankar som gnager en i bitar.

Tankar som får dig att vara otrevlig mot omvärlden när det inte direkt är något fel på den.

Du är bara fylld av så mycket så det är tvunget att pysa ut på någon eller något.

Jag vill ta sönder mig själv när jag är otrevlig, olyckig eller bara dumt tyst.

Kanske borde jag bara skrika de saker jag vill säga istället för att fylla munnen med annat.

Spotta , spy upp det där som bara är trasigt. Det kanske är då allt kan bli helt, igen.

nattet