Sometimes we rush it, Sometimes we fall

Jahopp, då var det åter igen lucia och ett år sen jag åkte till chile.
Tiden har gått fort men ändå långsamt på samma gång.
Jag kommer ihåg avskedskvällen för mig.
Det var jag , hon , han och du.
Jag fick min vattenpipa som för tidig julklapp och just då var jag lyckligast i världen men ledsen.
Ville inte åka ifrån er, det som pågick.
Nu ett år senare har mycket ändrats och jag tror nog det är till det bättre.
Nya liv , nya åldrar.
Gått igenom massvis, tårar till skratt.
En del av livet.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0