HåkanHåkanHåkan
Resan började i den varma bussen som vi i vanlig ordning stressade till utan egentligen behöva stressa alls. Vi hamnade snett emot en ryss som hoppade på när vi stannade til vid en skog. Han tog kort med sin sunkiga mobil på allt, och det som var hans mål var ju självklart att ta kort på oss. Och visst lyckades han med det precis innan vi steg av bussen i Stockholm. Dumma Ryss!
Väl på busstationen så virrade vi runt som yra höns. Frågade folk hur vi skulle ta oss till hovet och alla surrade snabbt igenom en beskrivning som vi sedan glömde bort på bara några sekunder.
Efter att ha hungrat ihjäl på bussen slängde vi iaf i oss kinesmat som satt fint. Några lantisar från typ göteborg skulle tränga sig på vid vårt bord vilket gjorde att vi skyndande oss som attan och fortsatte sedan vår resa till tunnelbanan.
Väl där nere under jorden visste vi inte alls vart vi skulle ta vägen och förvirringen var total. När vi gått upp för massa trappor kom jag iaf på faktumet att vi inte skulle vara över marken om vi skulle ta tunndelbanan. Så ner under jorden igen bland folk som lever i sina egna världar av stress.
Eftersom min gps är så sjukt bra så fattade vi inte vilket håll vi skulle gå åt lite senare, men som vanligt var turen på vår sida och vi hittade tillslut dit. Vandrade runt lite bland affärer och bestämde oss sedan för att sätta oss på något litet ölställe som liknade någon lustig fotbollsklubb med gamla gubbar.
Old School musik spelades och samtalen handlade om allt och inget. Dock ganska mycket om att vi nog aldrig skulle vilja bo i Stockholm för då skulle man dö av en hjärtinfarkt pga. alla stressiga liv som finns runt omkring.
Jag kommenterade att det var lustigt att man inte sett någon människa från Västervik under tiden vi satt där och i nästa sekund när jag kollar ut genom dörröppningen så ser jag ett känt ansikte. Ingen från Västervik, utan från Borlänge. Någon jag träffade på Håkans konsert för en sommar sen och där möttes vi nu igen i väntan på en annan Håkan konsert med konfetti och ljuvlig musik.
B och typ Mosa ? slog sig ner vid vårt bord och vi började peppa och samtala om Håkans nya låtar, och om att vi ifrån Västervik tydligen har en konstig dialekt.
Själv tycker jag ju att den är ganska normal och vi har ingen direkt speciell dialekt förutom när vi kanske säger vissa ord lite konstigt.
Några minuter innan konserten började gick vi med snabba steg till Hovet. Sa hejdå till borlängarna och gick vidare in på herrtoaletten där Em glömde sin handväska.
Precis när konserten drog igång var jiddret igång och hon fick springa och leta efter den värdefulla väskan med allt i. Som tur var hade någon lämnat in den och sedan fortsatte konserten i frid och fröjd med en underbar publik och konfettiregn.
Väl på busstationen så virrade vi runt som yra höns. Frågade folk hur vi skulle ta oss till hovet och alla surrade snabbt igenom en beskrivning som vi sedan glömde bort på bara några sekunder.
Efter att ha hungrat ihjäl på bussen slängde vi iaf i oss kinesmat som satt fint. Några lantisar från typ göteborg skulle tränga sig på vid vårt bord vilket gjorde att vi skyndande oss som attan och fortsatte sedan vår resa till tunnelbanan.
Väl där nere under jorden visste vi inte alls vart vi skulle ta vägen och förvirringen var total. När vi gått upp för massa trappor kom jag iaf på faktumet att vi inte skulle vara över marken om vi skulle ta tunndelbanan. Så ner under jorden igen bland folk som lever i sina egna världar av stress.
Eftersom min gps är så sjukt bra så fattade vi inte vilket håll vi skulle gå åt lite senare, men som vanligt var turen på vår sida och vi hittade tillslut dit. Vandrade runt lite bland affärer och bestämde oss sedan för att sätta oss på något litet ölställe som liknade någon lustig fotbollsklubb med gamla gubbar.
Old School musik spelades och samtalen handlade om allt och inget. Dock ganska mycket om att vi nog aldrig skulle vilja bo i Stockholm för då skulle man dö av en hjärtinfarkt pga. alla stressiga liv som finns runt omkring.
Jag kommenterade att det var lustigt att man inte sett någon människa från Västervik under tiden vi satt där och i nästa sekund när jag kollar ut genom dörröppningen så ser jag ett känt ansikte. Ingen från Västervik, utan från Borlänge. Någon jag träffade på Håkans konsert för en sommar sen och där möttes vi nu igen i väntan på en annan Håkan konsert med konfetti och ljuvlig musik.
B och typ Mosa ? slog sig ner vid vårt bord och vi började peppa och samtala om Håkans nya låtar, och om att vi ifrån Västervik tydligen har en konstig dialekt.
Själv tycker jag ju att den är ganska normal och vi har ingen direkt speciell dialekt förutom när vi kanske säger vissa ord lite konstigt.
Några minuter innan konserten började gick vi med snabba steg till Hovet. Sa hejdå till borlängarna och gick vidare in på herrtoaletten där Em glömde sin handväska.
Precis när konserten drog igång var jiddret igång och hon fick springa och leta efter den värdefulla väskan med allt i. Som tur var hade någon lämnat in den och sedan fortsatte konserten i frid och fröjd med en underbar publik och konfettiregn.
Kommentarer
Trackback
