nattet

Jag kan inte riktigt fatta att en av mina katter nu är borta.
Borta för alltid.
Hon fanns med mig i 15 år.
Och när man tänker efter så borde man nog vara glad över att hon levt så länge.
Alla gånger hon sprang över vägen vid karstorp, fick lustiga sjukdomar och blev biten av djur.
När jag var liten följde hon mig ofta till skolan och satt och väntade på mig tills jag slutade.
Sen gick vi hem tillsammans.
Hon var alltid med mig när jag gick ut på mina små äventyr och följde med mig när jag hälsa på hos mormor och morfar.
Jag brukade köra omkring henne i min dockvagn flera varv runt kvarteret.
Ibland satt jag och småsnyftade när jag tänkte på dagen hon skulle dö.
Hon var alltid en slagskämpe och kom ofta hem med rivmärken och upptussad päls.
Och hon var en kämpe tills idag då hon fick lämna jorden.