nattet

Jag

Jag hade gått över asfaltsvägen och var nu inne på att traska uppåt för den sega, terrängiga och smala stigen.

Listan började rulla igång och någon började sjunga "Something always brings me back to you.
It never takes too long." och min tanke var, "tusan, det stämmer ju helt perfekt".
Jag stannade till, kollade ut över skogen och en tår föll.
Jag är alltid fast, fast i det ena och det andra och jag kommer aldrig långt ifrån det trots att jag ibland försöker fly från allt.




"jag ler mot dig för det finns ingenting som passar mig. Och jag ser himmel och moln och vänner som går bredvid mig."




När jag nått mitt dagliga mål som består av en träig balkong på en utsiktsplats, då kände jag mig äntligen klar.
Jag hade plockat med mig en lustig spillevink till grönsak som nästan såg ut som en tanig julgran, den höll jag stenhårt i handen tills den slets ifrån mig och singlade ner över grantopparna.
Där stod jag nu med vinden och regnet i ansiktet.



"Let go
Let the wind blow
Back your head tonight"
"Let's go
Let your mind blow
All your sorrows away"



När hon och vinden sjungit klart för mig vände jag mig nu ifrån det vackra och började gå hemåt igen.

"Så rädd att jag ska glömma bort dig
Du är så långt bort just nu
Vill ha kvar känslan inuti mig
Allt som är kärlek…"






Vägen kändes nu som en evighet. Det hade börjat mörkna och skogen kändes ruggigare än vanligt. De söta flugsvamparna var inte längre söta, mest sliskiga med ett taskigt utseende.
Hjärtat blev nästan för tungt för mig att bära.

"When life's got you down and you can't make a sound
cause despair has stolen your song"
"You gotta have hope
You gotta have something"





När jag kollade ner på marken fann jag vackra löv som regnet hade lämnat sina spår på.
Många löv var röda som kärleken, söndriga, tusen bitar.

"Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka"

Våra liv är som vägarna, inte så raka, ibland knaggliga, gropiga och inte allt för lätta att gå på. Vägarna tar alltid slut någon gång.



"Autumn leaves have faded now,
That smile I lost, well I've found somehow,
Because you still live on in my father's eyes"

Håkan är nästan alltid med mig på mina promenader. Han har alltid något att säga, en fras, ett ord,  något som jag kan hålla med honom om.
Ibland sliter det tag i mig och det känns.

"För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar?
Och vem vet hur länge vi har varandra?"



Jag var nu tillbaka på asfalten och den branta vägen var avklarad. Asfalten byttes ut till vått gräs som jag sedan gled igenom.

"Well I don't believe in class, and I don't believe in taste
I believe in simple happiness, and I believe in avoiding waste
I believe in endless winter nights with good friends and good wine
I believe in endless summer nights, good friends and feeling fine"



Panflöjterna och El condor pasa fick bli ett bra avslut på hela resan.  Jag