nattet

Många gånger tänker i alla fall jag
"Tänk om man kunde få vara liten igen, då var allt så mycket lättare"
Men sen igår när jag låg och funderade på det där kom jag på något.
Det var inte alls lättare och problemen man hade då var minst lika jobbiga som dom är nu.
Vi var mindre, yngre och sakerna vi tänkte på kanske inte var lika stora, men känslan i bröstet, i huvudet och i hjärtat var precis densamma som den är idag.

Jag minns när jag skrattade åt någon som ramlade. Efter en stund hade jag världens ångest över det.
Jag minns när jag råkade köra in en dartpil i min farbrors hand, jag fick panik och kände mig elak.
Jag minns när jag gav bort en sten som jag verkligen tyckte om och känslan som uppkom när jag kommit på att jag lämnat ifrån mig den var hemsk.
Jag minns när jag kände mig bortglömd och gick runt där helt själv, ensamheten som tog över var tung i det lilla hjärtat.

Små saker när vi var små var på den tiden stora.
Stora saker när vi nu är äldre är nu också stora och det är inte alltid lätt.